Visdom som vill ut

Det finns en sorts inre rörelse som inte liknar något annat.
Den är inte tankestyrd.
Inte logisk.
Inte planerad.
Den känns mer som att något vill igenom dig än från dig.
Som en tryckvåg som inte frågar om lov.

Det är visdomens röst.
Inte den där intellektuella visdomen som kommer från böcker eller utbildningar.
Utan den äldre delen av dig.
Den som funnits där innan ord, innan prestation och innan du formades av omvärlden.

Den visar sig ofta när du är i ett skifte.
När något gammalt håller på att dö men något nytt ännu inte har form.
När du känner att du inte längre passar in i det du byggt men ännu inte vågar kliva in i det du vet att du är på väg mot.
Det är då det börjar bubbla.
Trycka.
Bulta.

Den här visdomen är inte bekväm.
Den kan kännas som oro.
Som stress.
Som rastlöshet.
Som en känsla av att vara för stor för sitt eget liv.
Det är därför många misstar den för ångest.
Eller förvirring.
Eller att något är fel.

Men det är tvärtom.
Det är ett tecken på att något äntligen är rätt.

Visdom gör ont när den är instängd.
När du låtsas att du inte hör den.
När du försöker leva vidare på samma sätt fast kroppen redan vet att du är på väg någon annanstans.
När du väntar på tillåtelse som aldrig kommer.
När du försöker passa in i en version av dig själv du redan växt ur.

Det är därför så många känner att de håller på att gå sönder precis innan de går sönder uppåt.
Det är inte du som kollapsar.
Det är livet som öppnar något i dig.

När du slutar hålla tillbaka förändras allt.
Trycket blir rörelse.
Oro blir riktning.
Rastlöshet blir mod.
Och det som kändes som en storm inombords visar sig vara din väg mot något större.

Visdom behöver inte applåder.
Den behöver utrymme.
Utrymme att komma ut.
Utrymme att få form.
Utrymme att få bli verklig.

Och den kommer fortsätta banka tills du lyssnar.
Inte för att straffa dig.
Utan för att påminna dig om vem du är på väg att bli.