Det finns en sorts tystnad som inte handlar om stillhet.
Den handlar om allt vi slutat uttrycka.
I början är den liten.
En mening du sväljer för att det inte känns som rätt stund.
En känsla du ignorerar för att du inte vill skapa drama.
En tanke du tystar ner för att du inte vill vara besvärlig.
Men tystnad växer.
Inte för att du väljer det.
Utan för att du anpassat dig så länge att du knappt märker det längre.
Plötsligt bär du ord du aldrig sa.
Svar du aldrig gav.
Gränser du aldrig satte.
Och känslan av att ha krympt för att passa in.
