Det finns en sorts förlust som inte syns.
Den kommer inte med tårar eller skrik.
Den smyger.
Det är när själen nöts ner i det tysta.
När du fortsätter fungera
men slutar kännas levande.
Det är inte dramatiskt.
Det är bara sakta, sakta
att du försvinner ifrån dig själv.
Det pratas ofta om utbrändhet.
Stress.
Psykisk ohälsa.
Som om det vore en brand, en explosion, en plötslig kollaps.
Men den verkliga processen börjar långt innan.
Den är tyst.
Nästan omöjlig att upptäcka när du står mitt i den.
Jag kallar det själslig erosion.
Det är inte att du släcks.
Det är att du nöts.
Lite här.
Lite där.
Ett ja du inte menade.
Ett nej du aldrig vågade uttala.
En känsla du tryckte undan för att det inte passade just då.
Ett ansvar som blev ytterligare ett lager mellan dig och det du faktiskt behöver.
Det finns inga tydliga symtom i början.
Du märker det i subtila skiftningar.
Du skrattar mindre från magen.
Du blir trött av enkla saker.
Du känner dig frånkopplad även i sällskap.
Du känner mycket mindre eller mycket mer än du borde.
Du fungerar fortfarande.
Faktiskt ganska bra.
Och det är kanske just det som är problemet.
Vi har skapat ett samhälle där människor kan vara helt tomma på insidan men ändå fortsätta leverera, prestera, passa tider och hålla ihop fasaden.
Vi har byggt strukturer som gör det möjligt att leva utan närvaro, utan mening och utan själ.
Själslig erosion är konsekvensen.
Det är när du gör allt du ska, men inte längre vet varför.
När du tänker mer än du känner.
När du reagerar mer än du lever.
När du vet att något saknas men inte längre minns vad.
Det är inte du som är fel.
Det är systemet runt dig som aldrig frågat vem du är.
Och vägen tillbaka börjar inte med stora beslut eller dramatiska förändringar.
Den börjar med en mycket enklare fråga:
När kände jag mig levande senast.
Från den punkten kan allt börja hitta tillbaka.
En fråga att bära med dig:
Vilka delar av dig har du låtit slipas ner i det tysta utan att du egentligen vill det.
