När förlorade vi egentligen rytmen.
När slutade vi leva i takt med oss själva
och började leva i takt med allt som drar i oss.
Vi springer.
Men inte mot något.
Vi springer från något.
Och någonstans på vägen glömde vi hur det känns att andas i sin egen takt.
Det är något märkligt med rytm.
Den är så självklar när vi har den men nästan omöjlig att hitta tillbaka till när vi tappat den.
Och vi tappar den inte över en natt. Vi förlorar den långsamt, bit för bit, genom hundratals små val som ingen riktigt tar ansvar för.
Det börjar ofta i det obetydliga.
En stressig morgon.
En kväll där man tänker att man bara ska jobba ikapp.
En helg där man är för trött för att känna efter.
Det är så rytmen slipas ner tills det enda som finns kvar är tempo.
Och tempo är något helt annat än rytm.
Tempo drivs utifrån.
Rytm drivs inifrån.
Det är därför så många känner sig andfådda utan att springa.
Tomma utan att sakna något.
Upptagna utan att veta med vad.
Vi springer inte mot drömmar längre.
Vi springer från tystnaden.
För i tystnaden hör vi allt vi inte hunnit känna.
Och kanske är det just det som är vår tids största förlust.
Inte att vi saknar tid.
Utan att vi saknar rytm.
Den där inre takten som säger:
Det här är jag.
Det här är min väg.
Det här är mitt liv.
Och sanningen är att rytmen inte är borta.
Den är bara överröstad.
Det räcker ibland med ett enda andetag i rätt riktning för att känna den igen.
Den väntar på dig bakom allt du tror att du måste hinna med.
Rytmen vill inte att du springer snabbare.
Den vill att du stannar upp så den hinner ifatt.
En fråga att bära med dig:
När kände du senast att du levde i din egen takt och inte i någon annans.
