När du inte längre kan gå tillbaka

Uppvaknande är inte alltid dramatiskt.
Ofta är det stillsamt.
Nästan obemärkt.

Men det finns ett ögonblick som är tydligt i efterhand.
När du förstår att något i dig har passerat en gräns.

Du kan fortfarande göra samma saker.
Leva samma liv.
Ha samma rutiner.
Men du kan inte längre göra det ovetande.

Det är inte att världen förändrats.
Det är att din blick har gjort det.

Du ser igenom sådant du tidigare accepterade.
Du hör undertoner du inte märkte förr.
Du känner när något är falskt, även när det ser rätt ut.

Och det kan kännas som en förlust.
För det finns en trygghet i att inte veta.
I att kunna gå tillbaka in i det bekanta.

Men uppvaknandet stänger inga dörrar.
Det gör bara vissa vägar meningslösa.

Du kan fortfarande välja dem.
Men kroppen kommer inte följa med på samma sätt.

Det är inte ett straff.
Det är integritet.

Och det är här många försöker rationalisera sig tillbaka.
Tänker att de överdriver.
Att de blivit känsliga.
Att de borde skärpa sig.

Men det du upplever är inte svaghet.
Det är konsekvensen av att se klart.

När du väl sett, kan du inte av-se.
Och det är både tyngden och gåvan i uppvaknandet.